Wädersågen - en udda skapelse i Majorna

 

I nästan 200 år fanns ett vinddrivet sågverk beläget alldeles i närheten av nuvarande Carl Johans kyrka. Sågen har ägts av flera olika prominenta släkter och sysselsatte under sin storhetstid runt 250 personer. Idag är alla spår av verksamheten borta, undantaget Såggatan som fått sitt namn uppkallat därefter.


Trävirke var en av Sveriges viktigaste exportvaror under 1700-talet. Och med älven rinnade alldeles utanför, var detta något som mycket framgångsrikt kom att utnyttjas i Majorna. Under 1700- och 1800-talet fanns det både i och runt omkring Göteborg gott om väderkvarnar, inte sällan placerade uppe på bergsknallar. Vädersåg fanns det emellertid bara en enda och den var belägen i Majorna. Sågen låg strategiskt placerad alldeles intill älven, vid sluttningen på den bergsknall där Carl Johans kyrka numera reser sig. Detta vinddrivna sågverk var av holländsk modell och hade en vindmotor som såg ut precis som en väderkvarn, men i stället för att som brukligt mala säd och mjöl sågade man alltså virke. Det fanns bara ett fåtal vinddrivna sågkvarnar i landet och av allt att döma har den i Majorna varit en av de främsta. Normalt var att sågarna var vattendrivna.

 

Stort projekt på sin tid

Verksamheten grundades av kommerspresident Wilhelm von Utfall, som år 1723 ansökte om att få köpa ett femtio tunnland stort område som gick under namnet Hästhagen i Majorna. Hästhagen tillhörde kronan och var före detta betesmark för Älvsborgs slotts hästar. Det var en stor markbit, belägen utmed älven. Borgerskapet i Göteborgs stad protesterade först då man ansåg området vara onödigt stort för ändamålet. Dessutom hävdade man att det redan fanns tillräckligt med sågverk i trakten. Men Utfall fick som han ville och i ansökan går det att läsa att flottan erbjöds löfte om att få såga virke till lägre pris. Med andra ord en liten muta för att använda dagens termologi.

Utfall uppförde sin vindbaserade vädersåg och den kom efter en tid att göra mycket goda affärer. Trävirke var som en av Sveriges viktigaste exportvaror och placeringen vid älvkanten var strategiskt, där kunde fartygen lossa timmer och lasta sågat virke.

 

Ett annat Majorna

Miljön runt omkring sågverket hade inte mycket gemensamt med dagens Majorna. Karl Johansgatan existerade ännu inte och moderna företeelser som landshövdingehus hade ännu inte gjort entré. På flera håll i Majorna rådde en direkt lantlig prägel. Den centrala gatan i stadsdelen var Allmänna vägen som då hade en annan sträckning än idag. Gatan tog sin början vid Stigbergstorget och slutade nere vid Klippan. I ännu äldre tider hade dess slutmål varit gamla Älvsborgs slott, vilket vittnar om dess gamla ålder. En smal avstickare från Allmänna vägen kallad Sågallén ledde före 1880 ned mot älven till vädersågens manbyggnad. Kring denna fanns en stor trädgård som brukar benämnas sågparken. Här låg under en tid även Majornas Folkpark.

Vid älvstranden låg segelfartyg, bryggor, trävarumagasin och torkria. Platsen kom med tiden att bli en enorm upplagsplats för trävaror. Den firma som främst bidrog till detta var L.G. Bratt & Co som höll till här från 1857. Det gamla namnet Hästhagen bleknade med tiden och området längs älven övergick successivt till att kallas Sågängen.

 

Ägarbyte och hårdnad konkurrens

Efter en tid hamnade vädersågen i den prominenta familjen Schulz ägo. Det var industrimannen Johan Schulz som ropade in egendomen på offentlig auktion den 30 oktober 1741. Under 1800-talet övergick sågen och tillhörande område i den förmögna Gibsonska familjen. Skotten William Gibson var en av sin tids stora entreprenörer i Göteborg och denne anlade även ett segelduksväveri alldeles i närheten, vilket senare flyttades till Jonsered. Sågen gick bra och under företagets storhetstid sysselsatte man runt 250 personer. Konkurrensen skulle dock komma att hårdna. Vattenkraftverken blev med tiden allt mer sofistikerade. I Lilla edet utrustades exempelvis ett sådant med 16 klingor, att jämföra med den vinddrivna kvarnen i Majorna som hade två.

 

Sågen får en kyrka som närmaste granne

Under 1800-talets början restes allt fler krav på att Majorna skulle få en riktig stenkyrka uppförd. De två som var i bruk var båda i mycket dåligt skick och när en av dem förstördes i en eldsvåda 1820 togs beslut om ett nytt kyrkobygge. För 666 rdr inköptes av sågägare William Gibson ett stycke mark på Sågberget. I samband med detta utfärdades även ett förbud mot uppförande av byggnader invid den kommande kyrkan. Lagom till advent 1826 stod kyrkan så pass färdig att den ansågs kunna invigas på sin resliga plats av biskopen. Som tack för sin medhjälplighet på olika sätt, fick Gibson välja två bänkar fram i kyrkan och två bänkar bak i kyrkan som för all framtid skulle förbehållas sågens ägare. Inte bara kyrkan uppfördes, Majorna växte och från sågens område avsöndrades med tiden allt fler byggnadstomter.

 

Utbrett superi i området

Förutom sågen fanns ett par av den gamla tidens stora arbetsplatser belägna i eller i anslutning till Sågängen. Främst märktes varven, sockerbruket och porterbruket, dessutom hade industrimannen Johan Schultz flyttat stadens repslagarebana från nuvarande Södra Larmgatan till sågängen i slutet av 1700-talet och Gibson hade anlagt ett segelduksväveri 1826. Lägg därtill en aldrig sinande flod av törstiga sjömän så finner man en grogrund för ett utbrett superi.

Det var inte bara i Majorna som drickandet var utbrett och ett stort bekymmer. Och det hjälpte föga att personer som nykterhetsagiatorn Peter Wieselgren kallades till Göteborg för att få bukt med superiet. Mellan Klippan och barlastkajen i Masthugget fanns 17 legala krogar i början av 1800-talet. Till detta skall läggas en lång rad lönnkrogar och andra tillhåll. Det var med andra ord ett rikligt utbud för en befolkning som inte var mer än runt 7000. På 1860-talet fanns det 15 legaliserade krogar, men även tre hotell med utskänkningstillstånd och nästan ett dussin lokaler för avhämtning av brännvin. Bland de mest illa beryktade krogarna tillhörde Slintin som låg några stenkast från vädersågen, belägen på den plats där den vackra småskolan med sina tydliga engelska stildrag numera reser sig. Nästan lika dåligt rykte hade grannkrogen Guldklimpen. Förutom mat och rikligt med dryck fanns det inslag av kvinnor på dessa ställena. Det hela urartade vid upprepade tillfällen och i polisrapporterna går att läsa om öknamn som Luftballongen, Kalkon-Johanna, Röda kon, Bond-Brita och Skorstensfågeln. Rån, slagsmål och oväsen hörde till områdets vardag och nattetid undvek vanligt anständigt folk att röra sig vid Sågängen. Vid en eldsvåda 1862 brändes åtskilliga hus, skjul och magasin ner till grunden. Många tillhåll där smugglare och mindre nogräknade krögare tidigare hållit till försvann i en hast och efter detta blev situationen något bättre. Dessutom väntade en stor moderniseringsfas för Majorna.

 

En epok går i graven

1877 köpte Göteborgs stad in sågen, bland annat för exploatering av kringliggande marker. Karl Johansgatan drogs och en ny karaktär träder fram. Sågen behölls i drift men nya modernare framställningssätt var på frammarsch och sågens verksamhet kom snart att ebba ut allt mer. Trots att sågen gjorts om till att vara ångdriven så kunde man inte längre konkurrera. Vid sekelskiftet återstår inte mycket av den forna glansen och 1911 utbröt en kraftig brand som definitivt satte punkt för den slumrande verksamheten. De stora magasinen där virket förvarats användes en tid efteråt för båtuppläggning innan de slutligen revs. 1931 revs även den gamla stiliga  herrgårdsbyggnaden där de prominenta ägarna till sågen residerat. Rivningarna var en del i ett led att ge utrymme åt den expanderande fiskhamnen. Året innan hade Sveriges första kommunala fiskauktion hållits i hamnen och det vädrades lovande framtidsutsikter.

Delar av Sågängen har haft en ganska lummig och grön vegetation och under flera år återfanns, som tidigare nämnt, Majornas Folkpark här. Även efter rivningarna stod en del träd och buskage kvar. Detsamma gällde för en del småkåkar. De sista spåren av den gamla tiden försvann när det var dags att anlägga Oscarsleden, då området dessutom klövs mitt itu.

Den idag något söndersprängda bergsknallen där kyrkan nu reser sig kallades i folkmun för Sågberget en bra bit in på 1900-talet. Men såväl namnet som minnet av den gamla vädersågen bleknade och idag är vädersågen en okänd företeelse för de flesta av stadsdelens invånare. Den enda påminnelse vi har är Såggatan som fått sitt namn uppkallat efter den, det fick den redan 1882 och då hette den Sågbergsgatan


Text: Johan Lundin | 2008-02-25



http://creativecommons.org

Vädersågens manbyggnad målad 1917 av Axel Hartman.

 

Området nere vid hamnen var många gånger ruffigt och krogarna låg aldrig långt bort. Målning av Anna Palm (Göteborgs Stadsmuseum).

 

Ända in på 1920-talet hade sågområdet fortfarande kvar mycket av den karaktär som präglade det under 1800-talet. Vad få känner till är att det även fanns en Folkpark i anslutningen till sågen. Här en bild från 1914, se även nästa bild.

 

 

Området nere vid sågen 1915. En eldsvåda hade några år tidigare satt stopp för den redan slumrande verksamheten. Det handlades ännu med trävaror men en epok var på väg bort.

 

 

Den expanderande fiskhamnen krävde allt mer utrymme vilket bidrog till en helt annan miljö nere vid älven. Åtskilliga äldre industrifastigheter revs och de sista inslagen av parkmiljö försvann. Fotografi från 1946 (Göteborgs stadsmuseum).

 

Tavla med vädersågen till höger och den år 1826 uppförda Carl Johans kyrka till vänster (Göteborgs Stadsmuseum). På lilla bilden syns Vädersågsägare och grosshandlare William Gibson och längst till höger Wilhelm von Utfall´s adelsvapen .
Om hur det gick till när kyrkan uppfördes i början av 1800-talet kan man läsa mer om här

Göteborgs enda vädersåg, belägen nedanför den Granitklippa där Carl Johans kyrka nu reser sig. Klippan sprängdes till stora delar sönder i samband med att ocskarsleden anlades.